Wölfflins konsthistoriska grundbegrepp
En uppgift för "Konstnärligutveckilng" i Gävle.
Vid det senaste undervisningstillfället fick vi oss en grundlig genom gång av Wölfflins konsthistoriska grundbegrepp
och detta säger wikipedia om honom:
Heinrich Wölfflin, född 24 juni 1864 i Winterthur, Schweiz, död 19 juli 1945 i Zürich, var en schweizisk konsthistoriker.
Wölfflin anses vara en av upphovsmännen till konsthistoria som vetenskapsgren. Hans mycket inflytelserika skrifter omfattar bl.a. Renaissance und Barock (1888), Die Klassische Kunst (1898) och Kunstgeschichtliche Grundbegriffe (1915).
Med den här metoden eller teorin använder man sig av fem stycken motsatspar ochh ställer dessa i förhållande till två st bilder/skulpturer/foton för att beskriva konstverket och för att ta reda på vilken utav dem som är äldst. När man tittar på bilderna och jämför dem med dessa ordpar kommer den ena bilden alltid att vara ett utav orden mer än den andra . Redogör nästan ordagrant för hans begrepp här då jag vill ha dem kvar och på samma ställe som mina övriga tankar och övningar i bildanalys.
Paren är:
lineär - målerisk
yta - djup
sluten form - öppen form
mångfalld - enhet
klarhet - oklarhet
För att det ska fungera och verka som en universäll metod måste man godta Wölfflins förklaringar av orden - svaren ska bli de samma oavsett var och vem det är som gjort beskrivningen.
1. Med lineär menas, att alla delformerna i ett verk är klart avgränsade från varandra, gränsen mellan två delformer bildar en tydligt avläsbar linje ( men den behöver inte vara ett svart sträck). En lineär bild är belyst, har platt bakgrund, slätyta.Man kan skillja klart mellan figur och grund.
Målerisk ( som enl min lärare ska läsas mål erisk och inte mål e risk) är ett verk, där delformerna har flytande övergångar sinsemellan. Förhållandet mellan figur och grund kan vara oklart. En målerisk bild är svårare att tolka och tar längre tid att avläsa. Otydlighet mellan huvudmotiv och bakgrund ger ett verk mer trovärdighet som målerisk
.
2. Yta får inte tolkas som ytmässighet, platthet, avsaknadav rumsligt djup. Yta innebär, att betraktarenfår en föreställningom rumsligt djup genom att bildplanet ter sig skiktat, så att alla skikten är parallella med främsta bildplanet. Man kan förtydliga detta genom att tänka på en teaterscen, där scengolvets tiljor och kulisser alla är ordnade parallellt med scenöppningen. Med djup menar Wölfflin föreställningen om rumdjupet i en bil, som uppkommer genom att linjer och former är anordnade snett i förhållande till främsta bildplanet ( diagonalt in i bildrummet, t ex en sicksackväg i ett landskap). - I verk med parallell skiktning förekommer gärna symetriska anordningar, i verk med snett inåt bildrummet riktade former förkommer gärma asymetriska uppställningar.
3. Sluten form innebär att verket inom sina fysiska gränser ( alltså bilder inom sin ram, skulpturer och byggnader inom sin kontur) verkar vara komplett, delformerna överskärs inte av ramen eller konturen. - Öppen form innebär, att betraktaren lockas att komplettera de ofullständiga former, som uppkommer genom överskärningar vid ramen eller genom överskärningar mellan olika delformer. - Sluten form uppträder gärna tillsammans med symetriska och centrerade formsystem, öppen tillsammans med asymetriska.
4. Mångfald finner vi ett verk, där vi urskiljer en mängd olika, tydligt från varandra skilda delformer: man kan måla ett träd genom att återge en mängd grenar och rentav enskilda blad. - Enhet föreligger, när vi omedelbarttror oss känna igen en helhet: man kan med en färgfläck och vissa skuggningar inom den skapa intrycket av ett helt träd. Observera att mångfald inte är lika med plottrighet och att ett verk där delarna utgör en enhet inte enbart på grund av detta får göra anspråk på att bilda en konstnärlig helhet!
5. Klarhet ansluter sig omedelbart till mångfald, verket framstår genast som översiktligt, varvid symetrisk anordning, centrering,triangel- och cirkelkomposition etc kan bidra till att leda betraktarens blick.Bilden har jämn belysning. - Oklarhet innebär, att betraktaren måste söka sig tillrätta, huvudsaken i verket är kanske skjuten åt sidan, bisaker faller först i ögonen men betraktaren upplever sökandet som positivt.Skuggbildning bidrar kraftigt till oklarhet.
